Hampus
Första gången jag såg Hampus låg han nere i en jordhög, alldeles svart. Hans syskon sprang runt och bet varandra och deras mamma i öronen, men Hampus bara låg där. Som tjuren Ferdinand, och luktade på jorden i jordhögen. Och jag blev förälskad.
Alla som känner Hampus vet att han är lite speciell. Som en blandning av Tjuren Ferdinand och katten Gustaf.
Min broder sa, Hampus har egentligen alltid varit bortlämnad. Sant. Det är säkert dumt att köpa en hund när man är 18 år och har livet framför sig. Men iallfall vill jag påstå att jag har gett honom ett någolunda bra liv i åtta år.
Men nu kan jag inte det längre. Och det är därför jag lämnar bort honom till Emelie. För att hans sista hundår ska bli värda att leva.
Och jag tror att det kommer att bli bra.
(Vi ses i Sverige!)
