willnow girls

Efter två veckors underbar semester på Sardinien och i Sverige har vi kommit tillbaka till verkligheten.

Igår hade jag, som jag tyckte då, en riktigt fruktansvärd jobbig dag. Matilda har 3-dagars-febern. Lina är på dåligt humör för att vi inte gör så mycket. Byta blöjor och sortera tvätt hela förmiddagen. Barnvagnen går sönder precis när jag ska gå ut med ett skrikande barn på armen och en som tjatar om lekplatsen.

I morse vaknade jag riktigt olycklig och tänkte att detta kommer bli en till jobbig dag. Klockan sju gick jag ner och försökte laga barnvagnen som fortfarande var sönder eftersom jag hade glömt be Oli laga den, och började nästan gråta när jag inte lyckades. Sen gick jag upp och drack en kopp kaffe och läste tidningen.
I Dortmund var det översvämmningar när vi var i Sverige och där vi bor var som värst, fast vår gata som ligger högt drabbades inte.
Jag läste om Gabi W. som köpt och renoverat ett hus och flyttade in samma dag som regnet kom. Hantverkarna hade blivit färdiga dagen innan och Gabi och hennes man höll på att packa upp allting när vattnet kom. De måste fly för att inte drunkna. Allt förstördes, huset, alla möbler, foton, kläder...precis allt. Och försäkringen betalar inte, nu har dom ingenting.
Jag får en stor klump i halsen. Gabi W. hade en jobbig dag den där dagen. Inte jag. Det är inte jobbigt att ha två barn och bo i den lyx som vi gör.

Nu ska jag gå ner på banken och skänka pengar till kontot för översvämmningsdrabbade. Kanske kan jag ringa och skänka bort möblerna vi har stående i källaren, vi behöver dem inte.

Och så ska jag aldrig mer tänka att jag har det jobbigt med min underbara familj.

Vi har en underlig granne. Paret som bor under oss, dom öppnar aldrig dörren när man ringer på fast man vet att dom är hemma. Dock när man träffar mannen i trappuppgången är han jättetrevlig och social och man glömmer att man har öst galla på paret kvällen innan.
Men det är HON som är problemet, vi kan kalla henne för Stina för hon ser ut att heta så.

jag har på något sätt märkt att Stina har undvikit att bevistas i trappuppgången när jag är där med mina barn. Hon väntar med att gå ut tills vi är ute. Hon undviker alltså att träffa oss i huset. Efter veckor av iaktagelser av denna art, beslutade jag mig för att göra ett test och jävlas lite. Sån är jag ju. Jag vet att Stina alltid går upp på vinden klockan 12 på fredagarna för att hänga tvätt. Konstig vana, men det har jag märkt. Så en fredag bestämde jag mig för att jag också skulle hänga tvätt klockan tolv. Så jag gick upp på vinden och hängde tvätt och mycket riktigt så hörde jag snart att hon låste sin dörr till lägenheten, gick upp för trappan förbi vår lägenhet och VÄNDE när hon märkte att jag var uppe på vinden.
Med den fulla tvättkorgen. Okej, tänkte jag. Antingen gillar hon inte mig, eller så tycker hon inte om att småprata när hon hänger tvätt.
Häromdagen hörde jag att Stina hängde tvätt där uppe så jag bestämde mig för att gå ner och hämta posten precis när jag hörde att hon var på väg ner. Men icke då, hon väntade och väntade och jag seeeegade mig uppför trapporna och precis när jag kommit in i lägenheten så gick hon ner.


Oli tror att det är för att hon ser ut som hon gör. Att hon skäms. Hon har också nyligen fått barn, och hon är väl inte lika snygg som jag.

To be continued...

Första gången jag såg Hampus låg han nere i en jordhög, alldeles svart. Hans syskon sprang runt och bet varandra och deras mamma i öronen, men Hampus bara låg där. Som tjuren Ferdinand, och luktade på jorden i jordhögen. Och jag blev förälskad.

Alla som känner Hampus vet att han är lite speciell. Som en blandning av Tjuren Ferdinand och katten Gustaf.

Min broder sa, Hampus har egentligen alltid varit bortlämnad. Sant. Det är säkert dumt att köpa en hund när man är 18 år och har livet framför sig. Men iallfall vill jag påstå att jag har gett honom ett någolunda bra liv i åtta år.

Men nu kan jag inte det längre. Och det är därför jag lämnar bort honom till Emelie. För att hans sista hundår ska bli värda att leva.

Och jag tror att det kommer att bli bra.

(Vi ses i Sverige!)

det är så svårt att tänka att allt ska bli bra, när allting händer på samma gång och man undrar om lycka är något som bara finns för dom med fina kläder och pengar på banken.

när man är trött och kraven från nära och alla runt omrking blir för stora är det svårt att tänka att jag...jag är lycklig.

men när man får borra in näsan i Matildas hår en sekund och Lina säger  "Mamma älskling" så tänker man att nog är jag lyckligast av alla...ändå...

Idag sa jag till en kvinna på vetrinärmottagningen att hon skulle hålla käften. På ren tyska. Ni skulle sett mig, jag var skitcool! Och jag kan svära på att Matilda log, hon tyckte nog likadant...

Under veckan som har gått har jag lärt mig följande saker om att ha barn:
1. 1 barn är lätt som en pannkaka, kom tillbaka när du har två.
2. Nej, det är ingen skröna. säg ajöss till sexlivet.
3. Tacka gode gud för att det finns hämtpizza.

Tack och hej!